Jag faller...
Jag befinner mig i ett svart rum.
Rummet är alldeles tomt.
Rummet är alldeles tomt.
Jag är instängd och får ibland en känsla av att jag inte kan andas.
När jag kan andas ändrar rummets färg till en färg som är lugnande för just mig, pärlemovitt.
Då ser jag mina fantastiskt vackra älskade barn. Jag ser mannen jag en gång gifte mig med.
När jag kan andas ändrar rummets färg till en färg som är lugnande för just mig, pärlemovitt.
Då ser jag mina fantastiskt vackra älskade barn. Jag ser mannen jag en gång gifte mig med.
Men sen händer det där som inte får hända, små och många påminnelser om hur hemskt ett liv för en liten människa faktiskt kan vara. Påminnelserna blir fler och fler och de täcker över den vita pärlemofärgen i rummet.
Jag blir liten och rädd, och har samtidigt känslan av hur det snurrar i mitt huvud. Jag hör ekande röster av meningar som jag lämnar onämnda, de hinner ikapp mig, jag blir liten och ensam, inte ens det där ögonblicket och den vita pärlemofärgen kan rädda mig från det hemska, på något sätt kommer det ikapp mig, hur mycket jag än gömmer mig, hur mycket jag än låtsas, hur mycket jag än springer, för förr eller senare dyker det upp som en osynlig vägg mitt i vägen jag går på.
Jag vill inte längre vara instängd, jag vill ha den där pärlemovita färgen omkring mig, med familj och vänner som älskar mig för de positiva sidor som en gång fanns där...
Jag blir liten och rädd, och har samtidigt känslan av hur det snurrar i mitt huvud. Jag hör ekande röster av meningar som jag lämnar onämnda, de hinner ikapp mig, jag blir liten och ensam, inte ens det där ögonblicket och den vita pärlemofärgen kan rädda mig från det hemska, på något sätt kommer det ikapp mig, hur mycket jag än gömmer mig, hur mycket jag än låtsas, hur mycket jag än springer, för förr eller senare dyker det upp som en osynlig vägg mitt i vägen jag går på.
Jag vill inte längre vara instängd, jag vill ha den där pärlemovita färgen omkring mig, med familj och vänner som älskar mig för de positiva sidor som en gång fanns där...
Jag faller isär, det är dags att plocka ihop bitarna igen...
