Hur ofta läser ni en sån rubrik? Jag som själv är mamma, en stark kvinna som anses vara det svagare könet i ett förhållande, kommer det alltid vara mest synd om i alla lägen. Jag har mina ord som tynger mer än om det skulle vara en man som for illa.
För att förtydliga min rubrik vill jag bara säga att min man INTE har tagit våra barn och försvunnit.
Om en man exempelvis är missbrukare och både psykiskt och fysiskt utsätter sin familj för både psykisk och fysisk misshandel är det självklart att kvinnan och barnen ska få hjälp.
MEN var vänder sig männen om de är utsatta? Det finns kvinnojour, poliser, socialtjänst, men vad finns för männen? Några få sketna organisationer där de endast kan få stöd.
Hur många kvinnor tar inte barnen och drar och kastar ur sig så mycket lögner att pappan kanske till och med blir fälld på grund av ord? Alla pratar om ett jämställt Sverige, men vi är inte där på långa vägar.
"Aftonbladet" har publicerat en stor artikel om barn vars mammor blivit mördade, men jag undrar egentligen hur stort mörkertalet är för de män som är utsatta?
Farliga män, de är starka, kan misshandla, psykiskt kränka. Farliga kvinnor, de kan ta sina supernaglar och rivas, kasta ur sig om inte än mer psykiskt kränkande ord.
Anledningen till detta inlägg är för att en vän till mig länkat om en kvinna på "Facebook" som inte träffat sitt barn på 7 veckor. Hur vet folk om barnet kanske har det hur bra som helst hos sin pappa? Det anses att man är inkompetenta bastards. Självklart anser jag att det är fel att låta barnen fara illa mellan sina föräldrar, kastas runt som ett bowlingklot för att föräldrarna är egoistiska?
Hur många ser till vad barnet vill? Barn som är under 18 är små och klarar inte av att ha en egen åsikt, för de vet inte bäst, utan de är först när de är 18 som de kan tänka själva, eller?
Jag är ett skiljsmässo barn, jag och mina två syskon kastades runt mellan två föräldrar, psykisk och fysisk misshandel var bara en liten del av vad vi fick stå ut med. Jag var rädd. Min lillebror var rädd. Min lillasyster var för liten för att förstå vad som hände. Vi var rädda för vår egen biologiska pappa. Vi fick under en månads tid bo på ett skyddshem där vi inte fick lämna gården ensamma utan personalens uppsikt. Jag var äldst där. Jag hade INGEN att leka med, de enda jag kunde prata med var vuxna människor, men jag minns en liten liten kille vid namn Eddie som också bodde där. Han blev så glad när hans pappa kom, och jag vet egentligen inte varför de vistades där, men när ett barn springer fram till sin pappa för att sedan ge honom den varmaste kramen ett barn kan ge, så känns det någonstans som att han faktiskt inte gjort något fel?
Minnen;
Jag missade skolan en hel månad och väl hemma fortsatte ju hjulet med hot och allt vad som innebar från hans sida.
Är jag skadad? Absolut. Allt jag lyckas med är en revanch, för att ända sedan jag minns så har jag fått höra: Du kan ingenting. Du är lika äcklig som din ho*a till morsa. Du är ful. Du är inte mitt barn. Din mamma har lärt dig att ljuga så bra att du tror dig själv. Spö fick man om man busade då mamma inte var hemma.
Jag minns en gång då mamma låg på sjukhuset, hon hade opererat sig för något, tror de va en äggstock, och plötsligt är min morbror där för att ge oss välling. Jag minns inte hur gammal jag var, men jag minns att han var där.
Jag slog ofta mitt huvud i väggen för att få uppmärksamhet av han som ska kallas min pappa, han satt vid sin dator, hela tiden.
Pokerkvällar där min lillasyster satt i knät runt bordet som var fyllt av Tyresös elit-alkisar. Min fina vackra lillasyster. Min säng blev nerpissad av en alkoholist vid namn Per. Han haltade och var rätt snäll minns jag.
En natt, då mamma träffat sin nuvarande man, så sov vi alla hemma hos honom (Han bodde en port ifrån oss). 4 pers i hans säng då vi plötsligt alla vaknar av en kraftig smäll. Mamma och J undrar båda var det var och mamma ber oss vara helt knäpptysta. Vi alla smyger till vardagsrummet där vi sedan alla stod och tittade ut och såg att grinden till uteplatsen låg på marken. Jag minns även att mamma sa: få jag hit baseboll-trät så ska jag ut o **** **** **** ****.... Vi alla visste ju vem som låg bakom dådet. Det var han som kallas för vår pappa. Jag minns att vi gick och la oss och jag vågade inte somna, tänk om de kom tillbaka.
Jag frågade en gång om det var han som hade gjort de där mot J, och han svarade: Det var en kompis till pappa, men det får du inte säga till någon, fattar du det?!
Jag har fram tills att jag själv bildade familj haft så dåligt självförtroende på alla plan att jag inte ens velat leva, suicidabel? Javisst, fram tills att jag hittade Jesper. Tills vi fick våra fantastiska barn. Jag lever för min familj och mina vänner. Ni är mina allt!
I detta fall så är det kvinnan som farit illa, men tänk om det varit mannen...?
