Inte alltid som det verkar!
Jag får mina "downs" ibland. Dom kommer ca 1 gång/månad. Ibland är det av större orsaker, ibland små. Jag begär inte att alla ska kunna mig, men jag vill nästan säga att jag begär att alla ska förstå mig. Ja, jag har en psykisk sjukdom, det tog drygt 8 år innan det blev allt för mycket. Det som blev den utlösande faktorn från början var då Noah var drygt ett år. Han grät, jag minns det så väl. Han kröp på golvet och grät och ingenting jag gjorde blev bra. Jag föll ihop på golvet en bit ifrån honom o bara grät. Han kröp till mig och tittade på mig med sina krokodiltårar, jag tror även han förstod, trots sin ålder, att "mamma mår inte bra". Jag ringde senare till vårdcentralen, jag visste inte då att det bara fanns akuta tider för lättare åkommor, och jag minns atr jag sa, med tårsprängda ögon: jag tror jag är deprimerad... Hon i telefonen var så snäll, hon ordnade med en akut läkartid redan dagen efter, trots att det blev ett jättarbete för henne.
Ville jag ta livet av mig? Nej, det har jag aldrig velat. Jag vill bara ibland bli instängd i ett rum och bli lämnad ensam tills allt känns bra igen.
Har jag bearbetat den egentliga faktorn till min depression? Nej det har jag inte. Jag kan besöka alla psykologer i världen, men jag har faktiskt inget att säga. Dom kan inte hjälpa mig, för dom kan inte ge mig de svar jag vill ha.
Jag är väldigt duktig på att dölja då mitt hjärta gråter, ingen vet, varken när eller varför.
Ibland blir jag såklart arg och ledsen för "normala" saker, barnens bråk o tjafs, tjat och gnäll.
Är jag kapabel till att skada mig själv eller mina barn?
Nej, att skada mig själv skapar bara smärta för stunden, sånt pysslar jag inte med. Mina barn skulle jag dö för. Jag skulle ALDRIG höja handen till mina barn, jag älskar dom så mycket, och dom mig! Utan mina små pojkar skulle det inte ens finnas ett Jag.
Mina barn vet inte sanningen, som många andra gör. Jag har valt att inte säga sanningen till mina barn, dels för att dom är för små för att förstå, sedan mår jag bättre så. Om någon skulle välja att en dag säga som det är, så kan jag meddela att du/ni inte längre är välkomna till mig. Bara för information.
Många kommer undra vad sanningen är, men de som känner mig vet.
Nu ska jag fortsätta mitt Kaffe, och tack du underbara själ för bilden, du kan mig, du förstår, du är guld värd!
