Dag 2
Nyss tog jag min andra tablett. Jag ska berätta vad det är som händer och sker.
Jag har länge haft saker som hinner ikapp mig mer och mer, mest ilska över saker som jag förmodligen aldrig kommer få svar på gällande hur jag blev behandlad under min barndom, och under mina föräldrars skilsmässa.
Skilsmässan var hård för oss, lång och jobbig. Jag lämnar inga detaljer här, mer än att jag mådde så dåligt och har alltid haft känslan av att jag är sämre än alla andra. Jag är 27 år snart och känner fortfarande att "jag kan inte" i många avseénden. Detta beror på en enda person, som jag idag inte vill veta av på något sätt.
Huver som haver så fick jag efter Noah en "baby blues", en förlossningsdepression, detta är väldigt vanligt och jag skämdes inte över det, jag fick komma till en läkare som gav mig upphöjande medicin. En ganska vanlig medicin som jag vet flera har fått.
Jag har nu i kanske 1 års tid haft lite av samma känsla, fast jag har inte gråtit lika mycket som då när jag hade fått Noah, utan denna gång har jag bara inte orkat bry mig om omvärlden. Jag har inte ens orkat städa, jag har inte orkat bry mig om att det är dammigt och stökigt. Jag har heller inte orkat gå upp de dagar jag varit ledig, det som har fått upp mig har varit att jag måste gå upp o kissa :D Jag har glömt bort massor med saker, och jag har oroat mig för struntsaker, en massa struntsaker. Så nu har jag varit hos en läkare igen och vi bestämde att jag skulle börja äta de där upphöjande tabletterna igen, för att förhoppningsvis hamna i balans igen.
Jag har länge haft saker som hinner ikapp mig mer och mer, mest ilska över saker som jag förmodligen aldrig kommer få svar på gällande hur jag blev behandlad under min barndom, och under mina föräldrars skilsmässa.
Skilsmässan var hård för oss, lång och jobbig. Jag lämnar inga detaljer här, mer än att jag mådde så dåligt och har alltid haft känslan av att jag är sämre än alla andra. Jag är 27 år snart och känner fortfarande att "jag kan inte" i många avseénden. Detta beror på en enda person, som jag idag inte vill veta av på något sätt.
Huver som haver så fick jag efter Noah en "baby blues", en förlossningsdepression, detta är väldigt vanligt och jag skämdes inte över det, jag fick komma till en läkare som gav mig upphöjande medicin. En ganska vanlig medicin som jag vet flera har fått.
Jag har nu i kanske 1 års tid haft lite av samma känsla, fast jag har inte gråtit lika mycket som då när jag hade fått Noah, utan denna gång har jag bara inte orkat bry mig om omvärlden. Jag har inte ens orkat städa, jag har inte orkat bry mig om att det är dammigt och stökigt. Jag har heller inte orkat gå upp de dagar jag varit ledig, det som har fått upp mig har varit att jag måste gå upp o kissa :D Jag har glömt bort massor med saker, och jag har oroat mig för struntsaker, en massa struntsaker. Så nu har jag varit hos en läkare igen och vi bestämde att jag skulle börja äta de där upphöjande tabletterna igen, för att förhoppningsvis hamna i balans igen.
Jag vill påstå att jag ser mig själv, med Jesper och barnen, 10 meter framför mig, men "jag" står 10 meter bort och försöker komma tillbaka till mig själv. Dom finns där, men inte jag.
Att jag skulle påbörja en resa handlar om att jag påbörjat min resa, min resa tillbaka till mig själv, och de där 10 metrarna är långa, för ibland går de bara i cirklar, men jag ska klara detta, och jag måste klara detta själv!
Jag blev erbjuden att få gå i samtalsterapi, vilket jag tackade ja till, för att ta itu med mina bekymmer som fanns innan Jesper och barnen, och vet ni? En dag kommer jag vara lycklig med att vara jag!
Nu vet ni läget, och jag vill inte ha sympati eller empati, jag vill bara att ni ska veta.
Jag ska även påpeka att jag absolut inte känner att jag inte vill leva, för det vill jag!
Ni som känner mig: tack för att ni finns i mitt liv, och att ni alltid ställer upp, ni är beundransvärda.
Jesper, Noah och Lucas: Jag älskar er så mycket att det värker i hjärtat, ni är bäst!
Att jag skulle påbörja en resa handlar om att jag påbörjat min resa, min resa tillbaka till mig själv, och de där 10 metrarna är långa, för ibland går de bara i cirklar, men jag ska klara detta, och jag måste klara detta själv!
Jag blev erbjuden att få gå i samtalsterapi, vilket jag tackade ja till, för att ta itu med mina bekymmer som fanns innan Jesper och barnen, och vet ni? En dag kommer jag vara lycklig med att vara jag!
Nu vet ni läget, och jag vill inte ha sympati eller empati, jag vill bara att ni ska veta.
Jag ska även påpeka att jag absolut inte känner att jag inte vill leva, för det vill jag!
Ni som känner mig: tack för att ni finns i mitt liv, och att ni alltid ställer upp, ni är beundransvärda.
Jesper, Noah och Lucas: Jag älskar er så mycket att det värker i hjärtat, ni är bäst!
