Mina val i mitt liv...
Enda sen jag var liten har jag stött på vägskäl i mitt liv, många av mina val har varit fel, medan andra varit bra.
Varje dag fattas beslut om olika va, och det är inget unikt för just mig, det gäller även dig.
Tänk om jag inte valt att gå ut den där dagen, då hade jag inte mött min nuvarande man.
Jag hade aldrig haft de två fina pojkarna i vårt liv att uppfostra på bästa sättet.
Jag har lärt mig hur jag inte vill vara.
Jag vill inte vara hård mot mina barn, men jag vill heller inte strunta i vad de gör för fel, det som jag anser är fel.
Jag ger mina barn mycket kärlek, men jag skäller på dom också.
Jag bråkar med deras pappa när dom hör på eller ser oss, men vi talar även om för dom att vi inte är arga på dom när vi höjer rösterna mot varandra.
Mamma Lollo... Det här fanns inte i mina tankar för 10-20 år sen.
Nej då, då skulle jag stå på scenen och sjunga, för när jag var liten, så hade jag några band, jag fick en egen bandspelare, och på den kunde jag lyssna på "Louise Hoffsten". När cd-skivorna blev populära så minns jag mycket väl min första skiva som jag köpte, det var "Absolute dance 6".
Jag sjöng och dansade och låtsades att jag hade massor av publik inne i mitt rum, och vet ni vad det bästa var?
Jag var så j*vla bra! Alla älskade mig för att jag sjöng och dansade så bra!
Men i det verkliga livet, det som fanns inom mig, så mådde jag så dåligt över så mycket saker.
Under många år mådde jag dåligt, men jag visste inte hur man visade det.
Jag visste inte att man grät hos sin skolfröken, eller hos en kompis och hennes eller hans mamma.
Jag bara var. Jag var instängd och översvämmad av mycket känslor i mitt egna liv.
Ni förstår, min mamma jobbade på ett äldreboende, där var jag ganska ofta, för där fick man saft eller någon annan smarrig läsk, och hade man tur kunde man få en bulle.
Om det exempelvis var helg och min mamma jobbade, så var ju Leffe hemma, min biologiska pappa, men vet ni?
Det märktes inte, för han sket i oss. Fullständigt. Han ville bara ha det tyst och lugnt hemma, så om man grät, ska ni inte tro att han gav oss tröst, utan snarare sa att vi skulle sticka ut och sluta tjura.
Att ge oss spö emellanåt var tydligen också någon grej, att stenhårt ta tag i sina barns små armar och slänga in dom på rummet, trodde vi till slut var normalt.
L, min älskade lillasyster. Du fina prinsessa som jag älskar så mycket. Jag är så glad att du aldrig fick uppleva detta, du fanns och såg, men du förstod inte, du var för liten och jag är så glad för det.
Och L, min älskade lillebror, det gör ont i mig än idag över att du vid så låg ålder fick det som du fick.
Idag har du en söt och bedårande flickvän, och världens sötaste son.
M och R, ni har alltid varit knasiga som små, men ni anar inte hur bra ni haft det, det glädjer mig, att ni fick en pappa som älskar er, och oss andra 3 för den delen, och alltid funnits där för er.
Både jag och min man vet hur vi inte ska vara med och mot barnen.
Egentligen vill jag bara en sak med detta inlägg:
Jag vill tacka er alla om visat hur jag inte vill vara...
Varje dag fattas beslut om olika va, och det är inget unikt för just mig, det gäller även dig.
Tänk om jag inte valt att gå ut den där dagen, då hade jag inte mött min nuvarande man.
Jag hade aldrig haft de två fina pojkarna i vårt liv att uppfostra på bästa sättet.
Jag har lärt mig hur jag inte vill vara.
Jag vill inte vara hård mot mina barn, men jag vill heller inte strunta i vad de gör för fel, det som jag anser är fel.
Jag ger mina barn mycket kärlek, men jag skäller på dom också.
Jag bråkar med deras pappa när dom hör på eller ser oss, men vi talar även om för dom att vi inte är arga på dom när vi höjer rösterna mot varandra.
Mamma Lollo... Det här fanns inte i mina tankar för 10-20 år sen.
Nej då, då skulle jag stå på scenen och sjunga, för när jag var liten, så hade jag några band, jag fick en egen bandspelare, och på den kunde jag lyssna på "Louise Hoffsten". När cd-skivorna blev populära så minns jag mycket väl min första skiva som jag köpte, det var "Absolute dance 6".
Jag sjöng och dansade och låtsades att jag hade massor av publik inne i mitt rum, och vet ni vad det bästa var?
Jag var så j*vla bra! Alla älskade mig för att jag sjöng och dansade så bra!
Men i det verkliga livet, det som fanns inom mig, så mådde jag så dåligt över så mycket saker.
Under många år mådde jag dåligt, men jag visste inte hur man visade det.
Jag visste inte att man grät hos sin skolfröken, eller hos en kompis och hennes eller hans mamma.
Jag bara var. Jag var instängd och översvämmad av mycket känslor i mitt egna liv.
Ni förstår, min mamma jobbade på ett äldreboende, där var jag ganska ofta, för där fick man saft eller någon annan smarrig läsk, och hade man tur kunde man få en bulle.
Om det exempelvis var helg och min mamma jobbade, så var ju Leffe hemma, min biologiska pappa, men vet ni?
Det märktes inte, för han sket i oss. Fullständigt. Han ville bara ha det tyst och lugnt hemma, så om man grät, ska ni inte tro att han gav oss tröst, utan snarare sa att vi skulle sticka ut och sluta tjura.
Att ge oss spö emellanåt var tydligen också någon grej, att stenhårt ta tag i sina barns små armar och slänga in dom på rummet, trodde vi till slut var normalt.
L, min älskade lillasyster. Du fina prinsessa som jag älskar så mycket. Jag är så glad att du aldrig fick uppleva detta, du fanns och såg, men du förstod inte, du var för liten och jag är så glad för det.
Och L, min älskade lillebror, det gör ont i mig än idag över att du vid så låg ålder fick det som du fick.
Idag har du en söt och bedårande flickvän, och världens sötaste son.
M och R, ni har alltid varit knasiga som små, men ni anar inte hur bra ni haft det, det glädjer mig, att ni fick en pappa som älskar er, och oss andra 3 för den delen, och alltid funnits där för er.
Både jag och min man vet hur vi inte ska vara med och mot barnen.
Egentligen vill jag bara en sak med detta inlägg:
Jag vill tacka er alla om visat hur jag inte vill vara...
