Att skilja sig.
Det är aldrig enkelt i en separation, speciellt inte när det är barn inblandat. Det värsta är nog de som ständigt säger "jag är opartisk". Tror var och varannan vänt mig ryggen genom att lyssna på andra säger. Till er som faktiskt inte har en jävla aning om vad som händer med mig: Så mycket som jag ställt upp, så snäll som jag varit, så mycket jag stöttat och gett av mig själv, nu står jag här själv o behöver stödet, vad gör ni? Stoppar svansen mellan benen o drar.
Nu är det så att jag är i ett förhållande med en man som lever med skyddad identitet. Varför har han skyddat ID? Jo för han var den som blev offret, mer varken kan eller får jag säga. Han har 3 döttrar som jag bedårar lika mycket som dom bedårar mig. Att han skulle vara med i Någon sekt är bara skrattretande, och att dessutom döma en människa man aldrig träffat är bara korkat.
Varför är jag inte med mina barn mer? Dom har skola och dagis dom behöver vara på för sitt eget välmående, att dessutom överväga att jag skulle ha dom på halvtid hos min mamma och pappa går inte, platsen finns inte, och kan heller inte släpa upp dom 04:30 varje dag för att ta dom till skola och dagis. Sedan så är det såhär, att jag har ingen bostad. Jag jobbar så mycket jag kan för att kunna göra det möjligt för mig att ha barnen mer regelbundet. Just nu som timanställd på sjukhus så jobbar jag knasiga tider, dagpass, kvällspass, ibland nattpass.
Mina barn vet att jag älskar dom mer än någon annan, och att jag gör allt för dom, för mig är det viktigare, att dom vet det, än att jag faktiskt skiter blanka fan i vad ni tycker och tänker om mig som mamma och vän.
Jag ber er igen, passar det inte att ge mig den stöttning jag behöver, så kan ni tacka för er.
//L
