Lollo, med rätten att gnälla.
Två barn. Ett tredje påväg. Med mer besvär än vad folk vet och tror. Jag har foglossning så pass att jag emellanåt bryter ihop. Det tynger ner så jag tror han kommer ut snart. Jag och min man lever som gifta särbos just nu, fast på samma adress. Jobbar inte han så jobbar jag och tvärs om. Vi har ätit middag tillsammans en dag denna vecka.
I samma veva skall det städas, rensas, handlas, underhålla barn som ena är mer envis än den andra. Noah har fått en dryg attityd och pratar som en 15 åring emellanåt. Lucas hakar på Noah emellanåt men är lättare att hantera då han har lättare för att underhålla sig själv än vad Noah har.
När vi ska göra dagen så blir allt alltid stressigt, jag klarar inte att stressa, det tar mer tid för mig om jag behöver stressa eftersom jag får sammandragningar stup i kvarten. Detta resulterar i att vi äter frukost senare, vid kanske 8:30-9:00-tiden. Sedan ska jag duscha och klä på mig, och klä pojkarna. Sedan ska man ha alla miljoners ytterkläder nu när snön slagit till och när man väl klätt på pojkarna så måste en av dom kissa eller dricka vatten.
"Åh nej jag har glömt att köpa mjölk!!!" Nä, vi bor inte långt från affären, men bara att få på sig mina skor tar kanske 5 minuter eftersom det är jobbigt för mig att böja mig ner, sedan ska barnen kläs på, Lucas går ju gärna i bara kallingar hemma, så ska man hitta alla hans kläder han lagt på olika ställen.
Det finns knappt en handfull människor som förstår detta, därav att jag väljer kvalité före kvantitét när det gäller vänner.
Nu har jag sedan igår kväll också kommit in i en "nedåt" fas, där jag kan börja gråta för minsta lilla, eller bli arg för att jag inte hittar saker. Nu är jag ledig två dagar till innan jag jobbar igen, med bara Lucas hemma, vilket innebär att jag hinner med allt som måste göras här hemma. Men idag ska jag utöver städ och allt vad de innebär hinna sitta med Noah så han kan göra sina läxor.
Så jag tycker att jag har all rätt i världen att gnälla just nu, för livet är tufft just nu, och jag söker inte uppmärksamhet. Men nu vet ni anledningarna till min irritation.
/L
I samma veva skall det städas, rensas, handlas, underhålla barn som ena är mer envis än den andra. Noah har fått en dryg attityd och pratar som en 15 åring emellanåt. Lucas hakar på Noah emellanåt men är lättare att hantera då han har lättare för att underhålla sig själv än vad Noah har.
När vi ska göra dagen så blir allt alltid stressigt, jag klarar inte att stressa, det tar mer tid för mig om jag behöver stressa eftersom jag får sammandragningar stup i kvarten. Detta resulterar i att vi äter frukost senare, vid kanske 8:30-9:00-tiden. Sedan ska jag duscha och klä på mig, och klä pojkarna. Sedan ska man ha alla miljoners ytterkläder nu när snön slagit till och när man väl klätt på pojkarna så måste en av dom kissa eller dricka vatten.
"Åh nej jag har glömt att köpa mjölk!!!" Nä, vi bor inte långt från affären, men bara att få på sig mina skor tar kanske 5 minuter eftersom det är jobbigt för mig att böja mig ner, sedan ska barnen kläs på, Lucas går ju gärna i bara kallingar hemma, så ska man hitta alla hans kläder han lagt på olika ställen.
Det finns knappt en handfull människor som förstår detta, därav att jag väljer kvalité före kvantitét när det gäller vänner.
Nu har jag sedan igår kväll också kommit in i en "nedåt" fas, där jag kan börja gråta för minsta lilla, eller bli arg för att jag inte hittar saker. Nu är jag ledig två dagar till innan jag jobbar igen, med bara Lucas hemma, vilket innebär att jag hinner med allt som måste göras här hemma. Men idag ska jag utöver städ och allt vad de innebär hinna sitta med Noah så han kan göra sina läxor.
Så jag tycker att jag har all rätt i världen att gnälla just nu, för livet är tufft just nu, och jag söker inte uppmärksamhet. Men nu vet ni anledningarna till min irritation.
/L
