Lollo

Svärmor är på besök och det är alltid lika mysigt! Jag har jobbat hela helgen, och med den lämnar jag andra saker osagda.

Jag skrev tidigare om ett val, eller snarare ett beslut jag måste ta, och jag är nog säker på att jag bestämt mig.
Tiden tickar på och jag har faktiskt ingenting att förlora. Jag kan fortfarande inte skriva vad det handlar om, och just nu är det bara 4 personer som vet vad det handlar om. NI kommer få veta vad som är på G inom en snar framtid, men mitt beslut känns rätt!


Nu ska jag lägga mig o kolla på "Criminal Minds" för jag bara orkar inte se hockeyn mer...

 

Varje dag tvingas man göra olika val. Det kan vara vardagsval och val som kan vara avgörande för din framtid.
Jag står just nu framför ett val som lutar åt att jag vill göra det, och det finns egentligen bara en sak som stoppar mig rent fysiskt. Psykiskt vet jag inte om jag fåt stöd till det, det kan bära eller brista, men det känns så rätt. 
om 2 år når jag 30 år, vilket skapar en smärre ångest, jag är inte längre då i 20-års åldern :)

I detta fall krävs det två huvuden för att det ska bli avgörande, och jag vet att det andra huvudet stöttar mig till 100% vad jag än bestämmer...

Vaddå undrar ni? Jag kan inte berätta det just nu, men blir det som jag vill så kommer ni märka det!
(NEJ jag är INTE gravid ;) )

För 6 år sedan hade vi varit på förlossningen redan i 5 timmar. Jag låg med epiduralbedövning och klockan 12:00 frågade BM om jag var redo att krysta. 12.27 fick vi hålla dig i vår famn en stund innan din pappa fick springa med dig till läkaren som såg en fraktur på din övre högeram. Läkaren var förvånad att detta inte hände ofta..
Efteråt på sjukhuset hade jag så sjukt ont att jag inte ens kunde sitta, men allt var värt det!
Vår älskade fina Noah, grattis på din 6-års dag!

Vid denna tidpunkt för fyra år sedan, var jag hemma med Noah, helt ovatandes om att jag vid 12:00 skulle börja blöda och ha en startad förlossning hemma. Jag hade varit på sjukhuset konstant i ca 2 veckor och gjort massor med undersökningar då jag fick anfall som gjorde att jag kräktes o hade en smärta som inte var av denna värld.
Det visade sig att Lucas sparkade på min urinblåsa så urinet for upp till njurarna igen vilket orsakade anfall.

Jag och Noah låg i sängen och sov middag, vi hade tidigare varit på donken o jag åt min första fiskburgare, men jag hann aldrig äta upp den innan jag började få känningar av ett anfall, så jag och Noah gick hem snabbt och vilade. 

Jag ringde Jesper och bad han komma hem snabbt, han suckade, o trodde det var ännu ett falskt alarm, eftersom jag ringt honom varenda dag i en vecka då anfallen gjorde att jag fick åka in till sjukhuset akut flera gånger.

I ambulansen är värkarna täta, 3 min mellan varje värk, o ambulanspersonalen måste tyckt att jag varit helt knäpp som pratade som aldrig förr och sa "vänta" då värkarna kom.

Inne på förlossningen så kom mamma efter ca 15 min med en ilandes taxi. Jag bytte kläder och vred o vände mig i sängen och var så förbannad på alla som klappade på mig. Skitförbannad säger jag: nej nu f*n kommer jag trycka ut honom! "Nej nej, bara lite kvar" sa barnmorskan, "bara toppen kvar", nej, han ska ut NU!
Läkare tillkallades då jag förlorat 1 ½ liter blod o jag hade kläckt ur mig: Jag tror jag svimmar! Hela rummet stannade upp och tittade på mig. 17:00 började jag krysta och 17:07 fick vi en underbar liten kille som genast sökte sig till mammas bröst.

Vår älskade lilla stora kille, GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN, VI ÄLSKAR DIG!


End dag gammal och på nästa bild 3+ till..