Lollo

Vid denna tidpunkt för fyra år sedan, var jag hemma med Noah, helt ovatandes om att jag vid 12:00 skulle börja blöda och ha en startad förlossning hemma. Jag hade varit på sjukhuset konstant i ca 2 veckor och gjort massor med undersökningar då jag fick anfall som gjorde att jag kräktes o hade en smärta som inte var av denna värld.
Det visade sig att Lucas sparkade på min urinblåsa så urinet for upp till njurarna igen vilket orsakade anfall.

Jag och Noah låg i sängen och sov middag, vi hade tidigare varit på donken o jag åt min första fiskburgare, men jag hann aldrig äta upp den innan jag började få känningar av ett anfall, så jag och Noah gick hem snabbt och vilade. 

Jag ringde Jesper och bad han komma hem snabbt, han suckade, o trodde det var ännu ett falskt alarm, eftersom jag ringt honom varenda dag i en vecka då anfallen gjorde att jag fick åka in till sjukhuset akut flera gånger.

I ambulansen är värkarna täta, 3 min mellan varje värk, o ambulanspersonalen måste tyckt att jag varit helt knäpp som pratade som aldrig förr och sa "vänta" då värkarna kom.

Inne på förlossningen så kom mamma efter ca 15 min med en ilandes taxi. Jag bytte kläder och vred o vände mig i sängen och var så förbannad på alla som klappade på mig. Skitförbannad säger jag: nej nu f*n kommer jag trycka ut honom! "Nej nej, bara lite kvar" sa barnmorskan, "bara toppen kvar", nej, han ska ut NU!
Läkare tillkallades då jag förlorat 1 ½ liter blod o jag hade kläckt ur mig: Jag tror jag svimmar! Hela rummet stannade upp och tittade på mig. 17:00 började jag krysta och 17:07 fick vi en underbar liten kille som genast sökte sig till mammas bröst.

Vår älskade lilla stora kille, GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN, VI ÄLSKAR DIG!


End dag gammal och på nästa bild 3+ till..