Åska, både ute och inom mig.
Jag anser att jag är en ganska vanlig tjej. Ibland kanske jag inte tänker riktigt innan jag utför mina handlingar, eller när jag ska säga något. Men bara för det är jag väl inte en dålig människa? Att jag inte kan veta vad andra människor anser är rätt och fel är väl inget som man kan begära eller?
Igår ville jag bara falla ut i gråt, jag började tänka på hur mitt "liv" var innan jag blev "vuxen". Nästintill hela min barndom blev förstörd, jag fick knappt chansen att vara en normal 8-10 åring, hela livet då byggdes på att vara självdesktruktivitet, hat, ilska, saknaden av kärlek, lycka, ja listan kan göras lång. Att få utstå misshandel, oavsett om den är verbal eller psykisk, har gjort mig osäker på nästan allt i mitt liv., 20 år senare är jag fortfarande rädd för att göra fel, för "jag kan inte". Jag ser mycket av mig själv i mina barn, men jag bröt trenden som fanns för mig, för mina barn, jag ger dom mycket kärlek, jag berömmer dom, ofta, jag skäller på dom när dom gör fel, jag lär dom vad som är rätt och fel. Jag är en bra mamma, som alltid sätter mina barn i första hand.
Jag har inte haft det lätt i min barndom, och det har jag skrivit om förr, men såren och ärren kommer alltid följa mig, vad jag än gör, vart jag än går. Man kan fly från det fysiska men inte från det psykiska.
Jag har bra vänner, o de har jag tagit till mig väldigt nära, det finns just nu fem stycken jag känner att jag kan öppna mig för, utöver min man Jesper såklart. Ni ska ha den största av rosor för att ni finns och vill vara i mitt liv, och för att ni ger mig sån otrolig energi och får mig att må bra. Tack Jenny, Susanne, Phia, Tina och Pontus, de som inte har er som vänner har missat något kan jag säga. Tre av dom jobbar jag med, men ni får mig alltid att skratta på jobbet, TACK!
Min man Jesper är fantastisk, han ser och vet vad jag behöver, han gör allt jag själv inte alltid orkar göra, och han är den bästa av fäder jag kudne valt till våra älskade pojkar. Jag älskar dig!
Det är jobbigt när det känns såhär i kroppen, men jag hoppas verkligen att jag en dag blir "fri från mitt inre fängelse" som jag ibland har permission från...
Igår ville jag bara falla ut i gråt, jag började tänka på hur mitt "liv" var innan jag blev "vuxen". Nästintill hela min barndom blev förstörd, jag fick knappt chansen att vara en normal 8-10 åring, hela livet då byggdes på att vara självdesktruktivitet, hat, ilska, saknaden av kärlek, lycka, ja listan kan göras lång. Att få utstå misshandel, oavsett om den är verbal eller psykisk, har gjort mig osäker på nästan allt i mitt liv., 20 år senare är jag fortfarande rädd för att göra fel, för "jag kan inte". Jag ser mycket av mig själv i mina barn, men jag bröt trenden som fanns för mig, för mina barn, jag ger dom mycket kärlek, jag berömmer dom, ofta, jag skäller på dom när dom gör fel, jag lär dom vad som är rätt och fel. Jag är en bra mamma, som alltid sätter mina barn i första hand.
Jag har inte haft det lätt i min barndom, och det har jag skrivit om förr, men såren och ärren kommer alltid följa mig, vad jag än gör, vart jag än går. Man kan fly från det fysiska men inte från det psykiska.
Jag har bra vänner, o de har jag tagit till mig väldigt nära, det finns just nu fem stycken jag känner att jag kan öppna mig för, utöver min man Jesper såklart. Ni ska ha den största av rosor för att ni finns och vill vara i mitt liv, och för att ni ger mig sån otrolig energi och får mig att må bra. Tack Jenny, Susanne, Phia, Tina och Pontus, de som inte har er som vänner har missat något kan jag säga. Tre av dom jobbar jag med, men ni får mig alltid att skratta på jobbet, TACK!
Min man Jesper är fantastisk, han ser och vet vad jag behöver, han gör allt jag själv inte alltid orkar göra, och han är den bästa av fäder jag kudne valt till våra älskade pojkar. Jag älskar dig!
Det är jobbigt när det känns såhär i kroppen, men jag hoppas verkligen att jag en dag blir "fri från mitt inre fängelse" som jag ibland har permission från...
