Det finns så mycket dubbelmoral på vårt jordklot.
Är det för att vi egenligen inte klarar av att njuta av andras lycka?De gånger någon av dina nära, vän eller familj, når den där känslan av lyckorus, så bildas det en svartsjuka, ni vet den där känslan av att: jaha, varför får den personen vara så glad och inte jag?
Charmen med oss människor är att vi faktiskt består av likadana saker, hjärta, skelett, lungor, blod, hjärna. Hjärnan avgör hur vi tänker, avgör den även hur vi ska tänka och känna, eller är det något vi väljer själva?
Faktum är den att när du väl se din nära lycklig, blir du svartsjuk, men när Du själv står där med samma lycka förväntar du dig att dina nära ska känna din lycka och inte vara svartsjuka.
Vad är egentligen skillnaden på moralen och försvarsmekanismen? Det är så enkelt att kasta ur sig något negativt i det positiva som sker, att man faktiskt inte inser hur snabbt en lycka kan försvinna.
Jag jobbar med människor. Andra människor inspirerar mig, gamla som unga. Jag vet att jag är en förbaskat bra undersköterska. Jag vet att mina uppgifter jag utför på mitt jobb ger resultat. Jag kan faktiskt få den suraste att le, det mina vänner är en känsla som är oslagbar.
Många undrar varför jag inte väljer att studera till sjuksköterska. Jag vill arbeta nära människor. Jag vill skratta med, trösta, hjälpa, stötta. Jag vill göra allt sånt som jag själv kanske aldrig får uppleva.
Jag gör allt för mina vänner. Jag har inte många vänner, men de jag har skulle jag gå genom eld för, och förhoppningsvis står mina vänner där på andra sidan med vatten så jag blir sval.
Jag vet om att jag kan vara lite för omtänksam ibland, det är för att jag aldrig får nog av att hjälpa och varje gång jag möts av tacksamhet så kan jag först då känna att jag är riktigt bra!
Jag har väldigt lätt för att socialisera, jag skulle kunna bli vän med vemsomhelst, det är först när dom sårar mig som jag inser vilket misstag jag gjort. Jag ger ALLA en chans, människor kan tala om för mig hur dum o dålig en människa är, men det är ändå Jag som bestämmer vad jag vill tycka och tänka om andra.
Jag vill så gärna tro gott om alla, och jag är egentligen för dum för att ibland förstå att andra kanske tycker jag är för dum för att förstå att andra inte tycker om mig. Försök inte ändra på mig, fokusera på det positiva med mig för att sedan försiktigt berätta dina åsikter...
Jag har en man som jag kan vara fruktansvärt respektlös mot, men som jag även kan vara fruktansvärt respektfull mot. Jag älskar honom och han älskar mig. Vi gillar olika saker, vi tycker olika, gällande ganska mycket, men oavsett finns vi alltid där för varandra. Den största "åsikten" vi har gemensamt är att vi vet hur vi INTE vill vara som föräldrar. Varför skriver jag inte här, vi älskar våra föräldrar, ibland inträffar det saker i en familj som man bär med sig och lär sig av.
Jag vet inte varför jag sitter med dessa tankar just nu, men det kändes skönt att skriva av sig!
Nu ska jag ta en kopp kaffe, innan alla vaknar för att sedan njuta av att få vara lycklig...
//L
